jag ryser
detta hittade jag på internet, inget jag skrivit själv... men jag rös i hela kroppen när jag läste det! skulle inte kunnat säga ett enda ord bättre själv! det bästa nånsin!
läs om ni vill....
Mötley Crüe
Man kan säga i stort sett vad man vill om Mötley Crüe, vilket folk har gjort ända sedan bandet bildades år 1981.
Vissa kallar dom omusikaliska, andra kallar dom dåliga, en del säger att dom inte förtjänar sitt kändisskap och sedan finns det självklart folk som säger att den enda anledningen till varför de är kända är för att de levde som de gjorde.
Jag själv kallar dom för världens bästa band och det är något jag står för.
När jag beskriver mig själv så kallar jag mig för ett musik-freak för musiken är det jag lever för. Jag har redan vigt mitt liv åt musiken, från första gången jag öppnade mina ögon ända till sista gången jag sluter mina ögon är musiken det viktigaste i mitt liv. Under mina år i livet har jag varit på en hel del konserter, flera stycken varje år och hur mycket tekniken utvecklas kommer man aldrig kunna ladda ner en live-konsert. Det är något speciellt med att stå längst fram på en konsert när människor pressar ihop en och trycker ner en typ 10 cm i golvet.
Att ha en ståplats på en konsert, är för mig, den bästa känslan i världen. Givetvis finns det alltid folk i publikhavet som inte kan visa hänsyn, som kan förstöra en konsertupplevelse och kan ha fått en aning för mycket alkohol i sig. Såna människor vill jag börja med att ge ett stort tummen ner.
Att få se ett riktigt stort band, kanske som man nyss börjat lyssna på, som man har lyssnat på hela livet eller kanske inte ens har hört alls är, oftast, en upplevelse som heter duga. Känslan av att få känna närheten och trycket på en konsert med sina idoler är, enligt mig, en obeskrivlig känsla. Igår upplevde jag just den här känslan som inte går att beskriva, varken i bilder, ljud eller ord.
Det är verkligen konstigt egentligen att en upplevelse som man sett fram emot en lång tid är över på mindre än 1 timma och 30 minuter. En tjej bredvid mig i vid staketet berättade att hon aldrig sett Mötley live förut och ja sa till henne att hon skulle bereda sig på en upplevelse. Vi stod och småpratade och ingen av oss kunde beskriva vad vi kände just då, 13 minuter innan Mötley skulle göra entré på scenen. Känslan av att inom 13 minuters tid få se sina idoler live.
Dom som man har tapetserat väggarna med, lyssnar på varje dag och som man har längtat efter att få se live flera dagar, veckor, månader & år. Publiken var vild redan innan Mötley ens visat sig på scenen. Folk skrek "We Want Crüe" i kör och alla väntade med spänd förväntan på att ett av 80-talets största rockband skulle sätta igång och lira den musiken som vi kommit dit för att lyssna på. Vissa har rest längre än andra och en del har aldrig sett Mötley lira förut och andra är redan "veteraner" och har sett dom ett flertal gånger.
Alla är lika nervösa/spända och sorlet blir högre ju längre tiden går. Alla diskuterar vilken låt de kommer öppna med. Vissa tycker "Wild Side" andra tror stenhårt på "Kickstart my heart" och en del vill att de ska öppna med "Shout at the devil". När klockan är 00.29 sträcker ja upp näven i luften och vrålar i full röst "EN JÄVLA MINUT KVAR". Bifallet som jag får tillbaka är inte att leka med och man ser siluetterna av två scenarbetare som står och håller i det svarta skynket som satts upp för att dölja bandet när de går upp på scenen och intar sina platser.
Sen helt plötsligt, blinkar lamporna till och riffet till "Kickstart my Heart" sätter igång. Alla börjar bete sig som brunstiga kor och hoppar omkring och skriker. När skynket dras bort och Vince kommer utspringande på scenen med näven i luften och världens största leende på läpparna samtidigt som han börjar sjunga "When I get high I get high on speed.." brast det och jag började gråta samtidigt som jag skrattade och skrek som en jävla idiot. Tjejen bredvid mig ser mest svimfärdig ut över att fått se sina idoler göra en entré som är värd att nämnas.
Att ett band som Mötley Crüe skulle vara dåligt kan inte stämma. Givetvis gillar inte alla människor på jorden samma musik och tur är väl det? I annat fall hade det inte funnits detta urval av stilar och musik här i världen. Ett band som Mötley Crüe gick, i början av sin karriär, ut med en image som praktiskt taget sa "Fuck you". De gick emot alla ideal och trotsade mänskligheten totalt med sin aggressiva attityd, sina brutala scenshower och sin vilda livsstil. Samtidigt hade de ett mål, att erövra världen med sin musik och göra det som de var födda till att göra. Människor över hela världen har inspirerats av deras musik och deras image, både klädesmässigt och attitydsmässigt. Att vara sig själv är alltid något som har prioriterats högt i mina ögon och därför lever jag efter mottot "Var dig själv, det finns redan så många andra". De tiotusentals människorna som såg Mötley Crües spektakulära show i Borlänge igår kväll/natt kom inte dit för att bara se Mötley utan också för att ta del av känslan, stämningen och givetvis musiken. Låtlistan kom inte som någon överraskning och det enda jag saknade på konserten var "On with the show" och "Too fast for love". För er som kallar dom omusikaliska uppmärksamhetssökare: Utan sin musik hade nog Nikki, Mick, Vince och Tommy aldrig blivit kända.
Uppmärksamhet är huvudingrediensen i kändisskap och att vara en uppmärksamhetssökare är i de flesta fallen inte något negativt. Att de levde som de gjorde är inte något som de ångrar idag för det är just denna livsstil som har format dom till de människor de är idag och fått dom att mogna samtidigt som de har insett hur mycket deras musik gör för folk runtom i världen. De har skapat något, en stil, underbar musik, texter som betyder något och givetvis en hord av fans över hela världen som, precis som mig själv, blir lika glada varje gång de hör en Mötley låt spelas.
Om detta band nu skulle vara så otroligt dåligt, hur kommer det sig då att de har sålt över 80 miljoner skivor? Från första början var det enda de fick höra " Ni kommer aldrig bli något" och titta bara nu, 28 år senare och de är större än någonsin förr. Ett band som har hållit ihop så pass länge genom drogmissbruk, överdoser, död, missär och åtskilliga gräl borde hyllas och inte kritiseras negativt.
Spelningen på Peace & Love var säkerligen en upplevelse för alla som va där oavsett om man sett Mötley live innan eller inte. Att få ta del av en spelning med sådan energi är helt jävla otroligt. Hade jag fått önska mig en sak hade det varit att fått se Mötley under deras storhetstid på 80-talet. Det de flesta recensenter gör fel är att de kritiserar Mötley negativt för att de inte är i form och inte är på samma sätt som spelningarna förr. Detta går inte att jämföras? Alla människor åldras och mognar. Att de har hållit ihop och fortfarande spelar tillsammans borde man hylla istället. Lite rynkor och lite rundare former hindrar inte Mötley att ge en KICK ASS SHOW!
På vilka grunder kan jag säga att de är världens bästa band? Det kan jag tyvärr inte svara på,
de är Mötley Crüe, och dom bara är bäst.
slutligen ur låten Kickstart my Heart:
When we started this band
All we needed, needed was a laugh
Years gone by...I'd say we've kicked some ass
When I'm enraged
Or hittin' the stage
Adrenaline rushing
Through my veins
And I'd say we're still kickin' ass
ni har rätt, you're still kickin' ass!
Det är nog min text som du hittat där ser jag :)
tack så jättemycket för dom vänliga orden, det värmer verkligen!
/Elli